fredag 23 april 2010
torsdag 8 april 2010
Dtorproblem
Hej! Tänte berätt för er om världen bät överrning Fid fic förr vecn, men om ni er hr dtorn
tgit emeter, å det får bli en nnn gång Vi föröer lö problemet, återommer nrt!
Ett pr botäver hr väldigt mytit förvunnit
tgit emeter, å det får bli en nnn gång Vi föröer lö problemet, återommer nrt!
Ett pr botäver hr väldigt mytit förvunnit
måndag 5 april 2010
Besök.
Förlåt. Det är väl det vi kan säga. Men nu börjar vi på ett nytt kapitel.
Den senaste perioden kan vi sammafatta i Besök av alla dess slag, planerade och överaskande.
I mitten av Mars dök det upp tre förvirrade Örebro-bor. Med förvirrade menar vi "jaha, måste man åka över gränsen från Hong Kong för att komma till Kina", att åka utan att upplysa om när man kommer och hur man skall ta sig till Dongguan och helst UTAN pass. Allt ordnade sig tillslut. Turisterna var Maria (Fridas syster, Simon (Fridas bror) och Robert, Marias fästman. Vägen till Dongguan kan vara lite "guppig" vilket de fick erfara. Detta var nog det roligaste Maria har upplevt i hela sitt liv. Hon skrattade så mycket att man kan tro att hon kissade på sig. Till och med chauffören drog på läpparna. Tänk så bra allt började.
Det blev många stirrande blickar och vända huvuden när vi kom och gick på gatorna i Dongguan.
Hela fem vitingar inklusive en tvåmeters Robert Åkesson. Många kineser var nog i chock en lång tid framöver av denna Nordiska invasion. Kanske kommer det talas om den dagen långt efter att vi har åkt härifrån.
Under de två veckorna de var här spelades det en del Mariokart, dracks en del öl, shoppades, godis ätande och Mcdonalds glass ätande. Två helt fantastiska veckor.
Shoppingen var en hel upplevelse i sig för de anländande. Några dagar efter att de hade kommit hit bar det av till LoWu, ett helt galet shoppingmekka. Med galet menar vi totalt skoningslöst hysteriskt. Man spenderar halva tiden på att pruta och halva på att säga nej tack till folk som skall pracka på en massage eller DVD. "Wanna by Devide" är by far den mest använda frasen. Simon lyckades till och med reta upp några av de efterhängsna försäljarna. Vi lärde dem att säga nej tack på Kinesiska som låter ungefär "Bu jao", som Simon använde frenetiskt för avvärja påträngande försäljare. Detta resulterade i ett tjatter av "Bu jao, bu jao, bu jao" och himlande ögon från dem. Vi tror att Robert drömde mardrömmar om dessa människor många nätter i rad. För övrigt blev favoritordet "yi ga"(en st) för Robert och Simon. Vart de än vände sig så sa de "yi ga". Simon köpte nio! par Converse i alla dess färger och Maria massa krimskrams. Robert såg ut att gå tomhänt därifrån men tog tjuren vid hornen och köpte två par skor.
Efter ungefär en vecka i Dongan bar det av till Phuket, Thailand. På resan dit mellanlandade vi i Hong Kong i ett par dagar för att göra staden. Det blev en helg av kameraköp (efter många om och men, vi nämner inga namn) ,hotelbesvär och världens äckligaste frukost i Soho. Men kul hade vi.
Thailandresan bjöd på romantik, sol, bad, god mat och mycket skratt. Framförallt efter att Simon och Henrik bränt sig otroligt mycket redan första dagen. Det var nästan så att vi andra tyckte lite synd om dem. Näst sista dagen fick vi en fantastisk idé att ge oss ut på lite trekking för att hitta en fin liten strand. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Lokalbefolkningen (taxichaffisen) föreslog diskret en annan strand men vi hade bestämt oss. Vi blev avsläppta på en sand/grusväg oroväckande högt över havsnivån, en skylt talade om att det enbart var två kilometer till den fantastiska stranden. Vad den inte talade om var att det var fyrtiofem graders lutning uppåt den första kilometern och sextio graders lutning nedåt den andra, i trettiofem graders hetta. Nedfärden blev något vi och våra lår sent skulle glömma. Frida gjorde det dumma misstaget att börja springa ner för att slippa smärtan, men problemet var att den rörelseenergi som Frida byggde upp gjorde det omöjligt att stanna. Hon sprang skrattandes rätt in i djungeln (nästan). Väl framme möttes vi av något som närmast kan liknas vid ett sörmländskt grustag. Dessutom fick vi betala femtio kronor var enbart för att vistas på denna paradisstrand. Att ta sig i vattnet var förenas med livsfara, vilket både Maria och Frida fick erfara. Däremot skulle snorklingen vara helt fantastisk, problemet var bara att det var lite svårt att se pga alla kringflytande plastpåsar och godispapper. Vår vistelse på paradisstranden blev kort men intensiv. Vi ska väl nämna att vi åkte taxi/golfbil tillbaka. Taxisnubben skakade på huvudet när han fått reda på att vi hade gått ner.
Planen var från början att Fridas pappa Tommy skulle följa med till Thailand, men dessvärre fick han uppehålla sig i Hong Kong under hela resan på grund av affärer. Vi mötte upp honom på flygplatsen för att käka middag. Ett riktigt lågvatten märke till kinesisk middag. Efter middagen blev det mycket gråt och tandagnissel från Fridas sida när vi var tvungna att åka hem till Dongan.
Men det var inte slut på det roliga då Elin och Jonas kom på besök bara efter några dagar efter att de andra hade lämnat oss. Vi mötte upp dem på Hong Kongs flygplats och slussade hem de sömndruckna svenskarna till Dongguan. Jonas var knappt kontaktbar under hela resan. Han led av den värsta jetlagen vi någonsin har skådat. Stackarn var knappt talbar.
Första veckan spenderades i Dongguan. Om möjligt spelade vi ännu mera Mariokart. Elin blev så hooked att handkontrollen nästan växte fast i hennes hand. Medan vi jobbade och slet låg de och sussade sött. Deras lösning på jetlag problemet var att inte vända dygnet "rätt". Kanske ett vinnade koncept? Även med Jonas och Elin bar det av till LoWu för att inhandla diverse saker. Elin hittade ganska fort sitt paradis i form av tyger i alla dess slag. Jonas blev, likt Robert, nästan apatisk de första timmarna innan han fattade galoppen och öppnade plånboken.
Eftersom att vi båda jobbade under tiden som de var här, så hann vi tyvärr inte med så många utflykter som vi hade hoppats på. Därför lämnade vi dem åt deras eget öde. De vandrade i parker, åkte till LoWu och shoppade. Vi invigde dem i det "Pullmanska paradiset" som är vår oas här i Dongan. Vi fick en fin dag i solen med M.I.G spelande, ett par öl och lite plask i poolen.
Helgen innan de skulle åka hem for vi till Hong Kong. Elin och Jonas hade åkt ett par dagar innan oss för att hinna med storstadens utbud. Hotelpriserna hade helt oförklarligt tredubblats. Det visade sig att det var Hong Kong 7's helg, Rugbyns motsvarighet till De Olympiska Spelen. Staden var fullkomligt invaderad av glada rugbyfans. På fredagskvällen åkte vi för att se Hong Kongs skyline och sippa drinkar i Aqua bar. Allas våra värsta fobier infriades på en och samma kväll. Telefonfobi, hiss-skräck, båtfobi och höjdskräck. Det var en tragisk samling curlade åttiotalister som blev salongsberusade tvåhundra meter över havet. En fantastisk syn.
Dagen efter ville vi se lite djur och gav oss därför av till Ocean Park. Fem meter efter entrén blev Jonas tillfrågad om hur hans upplevelser hade varit på Ocean Park av en mycket glad undersöknings-kines. Snäll som han är improviserade han fram svar på alla hennes frågor.
Efter en halvtimme av vilsenhet hittade vi tillslut fram till de underbara pandorna. Vi stod säkert en timme och såg på hur en panda mumsade i sig en hel bambuskog. Vilken upplevelse. Pandan är kanske världens chillaste djur om inte den sötaste iallafall. På Ocean Park såg vi också mängder av fiskar, fåglar, maneter och flamingos. Dessvärre han vi inte med att åka några karuseller till allas besvikelse. Men vi åkte mycket rulltrappa, om nu det kan räknas som karusell. Tjohoo!
Det var väl allt. Typ. Bilder kommer på onsdag. Kör med mobilt chinanet, så bilder får ni snällt vänta med tills på onsdag.
Vi ses i marshallens skugga.
Frida & Henrik.
Den senaste perioden kan vi sammafatta i Besök av alla dess slag, planerade och överaskande.
I mitten av Mars dök det upp tre förvirrade Örebro-bor. Med förvirrade menar vi "jaha, måste man åka över gränsen från Hong Kong för att komma till Kina", att åka utan att upplysa om när man kommer och hur man skall ta sig till Dongguan och helst UTAN pass. Allt ordnade sig tillslut. Turisterna var Maria (Fridas syster, Simon (Fridas bror) och Robert, Marias fästman. Vägen till Dongguan kan vara lite "guppig" vilket de fick erfara. Detta var nog det roligaste Maria har upplevt i hela sitt liv. Hon skrattade så mycket att man kan tro att hon kissade på sig. Till och med chauffören drog på läpparna. Tänk så bra allt började.
Det blev många stirrande blickar och vända huvuden när vi kom och gick på gatorna i Dongguan.
Hela fem vitingar inklusive en tvåmeters Robert Åkesson. Många kineser var nog i chock en lång tid framöver av denna Nordiska invasion. Kanske kommer det talas om den dagen långt efter att vi har åkt härifrån.
Under de två veckorna de var här spelades det en del Mariokart, dracks en del öl, shoppades, godis ätande och Mcdonalds glass ätande. Två helt fantastiska veckor.
Shoppingen var en hel upplevelse i sig för de anländande. Några dagar efter att de hade kommit hit bar det av till LoWu, ett helt galet shoppingmekka. Med galet menar vi totalt skoningslöst hysteriskt. Man spenderar halva tiden på att pruta och halva på att säga nej tack till folk som skall pracka på en massage eller DVD. "Wanna by Devide" är by far den mest använda frasen. Simon lyckades till och med reta upp några av de efterhängsna försäljarna. Vi lärde dem att säga nej tack på Kinesiska som låter ungefär "Bu jao", som Simon använde frenetiskt för avvärja påträngande försäljare. Detta resulterade i ett tjatter av "Bu jao, bu jao, bu jao" och himlande ögon från dem. Vi tror att Robert drömde mardrömmar om dessa människor många nätter i rad. För övrigt blev favoritordet "yi ga"(en st) för Robert och Simon. Vart de än vände sig så sa de "yi ga". Simon köpte nio! par Converse i alla dess färger och Maria massa krimskrams. Robert såg ut att gå tomhänt därifrån men tog tjuren vid hornen och köpte två par skor.
Efter ungefär en vecka i Dongan bar det av till Phuket, Thailand. På resan dit mellanlandade vi i Hong Kong i ett par dagar för att göra staden. Det blev en helg av kameraköp (efter många om och men, vi nämner inga namn) ,hotelbesvär och världens äckligaste frukost i Soho. Men kul hade vi.
Thailandresan bjöd på romantik, sol, bad, god mat och mycket skratt. Framförallt efter att Simon och Henrik bränt sig otroligt mycket redan första dagen. Det var nästan så att vi andra tyckte lite synd om dem. Näst sista dagen fick vi en fantastisk idé att ge oss ut på lite trekking för att hitta en fin liten strand. Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Lokalbefolkningen (taxichaffisen) föreslog diskret en annan strand men vi hade bestämt oss. Vi blev avsläppta på en sand/grusväg oroväckande högt över havsnivån, en skylt talade om att det enbart var två kilometer till den fantastiska stranden. Vad den inte talade om var att det var fyrtiofem graders lutning uppåt den första kilometern och sextio graders lutning nedåt den andra, i trettiofem graders hetta. Nedfärden blev något vi och våra lår sent skulle glömma. Frida gjorde det dumma misstaget att börja springa ner för att slippa smärtan, men problemet var att den rörelseenergi som Frida byggde upp gjorde det omöjligt att stanna. Hon sprang skrattandes rätt in i djungeln (nästan). Väl framme möttes vi av något som närmast kan liknas vid ett sörmländskt grustag. Dessutom fick vi betala femtio kronor var enbart för att vistas på denna paradisstrand. Att ta sig i vattnet var förenas med livsfara, vilket både Maria och Frida fick erfara. Däremot skulle snorklingen vara helt fantastisk, problemet var bara att det var lite svårt att se pga alla kringflytande plastpåsar och godispapper. Vår vistelse på paradisstranden blev kort men intensiv. Vi ska väl nämna att vi åkte taxi/golfbil tillbaka. Taxisnubben skakade på huvudet när han fått reda på att vi hade gått ner.
Planen var från början att Fridas pappa Tommy skulle följa med till Thailand, men dessvärre fick han uppehålla sig i Hong Kong under hela resan på grund av affärer. Vi mötte upp honom på flygplatsen för att käka middag. Ett riktigt lågvatten märke till kinesisk middag. Efter middagen blev det mycket gråt och tandagnissel från Fridas sida när vi var tvungna att åka hem till Dongan.
Men det var inte slut på det roliga då Elin och Jonas kom på besök bara efter några dagar efter att de andra hade lämnat oss. Vi mötte upp dem på Hong Kongs flygplats och slussade hem de sömndruckna svenskarna till Dongguan. Jonas var knappt kontaktbar under hela resan. Han led av den värsta jetlagen vi någonsin har skådat. Stackarn var knappt talbar.
Första veckan spenderades i Dongguan. Om möjligt spelade vi ännu mera Mariokart. Elin blev så hooked att handkontrollen nästan växte fast i hennes hand. Medan vi jobbade och slet låg de och sussade sött. Deras lösning på jetlag problemet var att inte vända dygnet "rätt". Kanske ett vinnade koncept? Även med Jonas och Elin bar det av till LoWu för att inhandla diverse saker. Elin hittade ganska fort sitt paradis i form av tyger i alla dess slag. Jonas blev, likt Robert, nästan apatisk de första timmarna innan han fattade galoppen och öppnade plånboken.
Eftersom att vi båda jobbade under tiden som de var här, så hann vi tyvärr inte med så många utflykter som vi hade hoppats på. Därför lämnade vi dem åt deras eget öde. De vandrade i parker, åkte till LoWu och shoppade. Vi invigde dem i det "Pullmanska paradiset" som är vår oas här i Dongan. Vi fick en fin dag i solen med M.I.G spelande, ett par öl och lite plask i poolen.
Helgen innan de skulle åka hem for vi till Hong Kong. Elin och Jonas hade åkt ett par dagar innan oss för att hinna med storstadens utbud. Hotelpriserna hade helt oförklarligt tredubblats. Det visade sig att det var Hong Kong 7's helg, Rugbyns motsvarighet till De Olympiska Spelen. Staden var fullkomligt invaderad av glada rugbyfans. På fredagskvällen åkte vi för att se Hong Kongs skyline och sippa drinkar i Aqua bar. Allas våra värsta fobier infriades på en och samma kväll. Telefonfobi, hiss-skräck, båtfobi och höjdskräck. Det var en tragisk samling curlade åttiotalister som blev salongsberusade tvåhundra meter över havet. En fantastisk syn.
Dagen efter ville vi se lite djur och gav oss därför av till Ocean Park. Fem meter efter entrén blev Jonas tillfrågad om hur hans upplevelser hade varit på Ocean Park av en mycket glad undersöknings-kines. Snäll som han är improviserade han fram svar på alla hennes frågor.
Efter en halvtimme av vilsenhet hittade vi tillslut fram till de underbara pandorna. Vi stod säkert en timme och såg på hur en panda mumsade i sig en hel bambuskog. Vilken upplevelse. Pandan är kanske världens chillaste djur om inte den sötaste iallafall. På Ocean Park såg vi också mängder av fiskar, fåglar, maneter och flamingos. Dessvärre han vi inte med att åka några karuseller till allas besvikelse. Men vi åkte mycket rulltrappa, om nu det kan räknas som karusell. Tjohoo!
Det var väl allt. Typ. Bilder kommer på onsdag. Kör med mobilt chinanet, så bilder får ni snällt vänta med tills på onsdag.
Vi ses i marshallens skugga.
Frida & Henrik.
onsdag 10 mars 2010
Very Well Done
Tillbaka från en veckas sol och bad i Thailand. Ett mer ambitiöst inlägg och en uppsjö bildbevis kommer inom kort. Stay tuned!
fredag 19 februari 2010
torsdag 11 februari 2010
Diverse foton från diverse platser
Vi har fått in klagomål på alltför dålig uppdatering av bildmaterial på bloggen. Vi är inte dem som är dem och införlivar därför vår anonyme klago-andes önskningar. Så, Åsa och alla andra, njut av några nyknäppta kinesiska bilder!
Just det, vi tänkte bara passa på att uppmuntra lite två-vägs-kommunikation genom att highlighta att kommentarsfältet längst ner på våra inlägg faktiskt fungerar. Det är inte bara för prydnad. Väl mött och gott nytt kinesiskt nyår!
Konstgjord blå himmel på The Venetian och Henrik i sin favorit outfit. Tilläggas bör att outfitten självklart har tvättats mellan de olika fototillfällena.
För er som inte varit i Asien än, så här går man på toa i Kina.
Fabriken (henriks lag) vs. kontoret 9-2Henrik blev tvåmålsskytt,
egentligen tremålsskytt men
ett blev tveksamt bortdömt för offside.
Matchen resulterade, förutom vinst, även i grava rörelse-problem
för henrik den närmsta dagarna.
Just det, tillägas bör att John Sandström gjorde en strålande match med 3 mål.
Henrik köper skor skitfort i Macau
Macau! Casino Lisboa till vänster. Har ni sett ett fulare hus?
Kissprover för allmän beskådning
Båten vi sov/blev fulla på i Schenzen
Rebel rebel
Grill-varelse på en bakgata i Macau
Utan dessa damer hade vi aldrig tagit oss till Macau...
Frida framför den spontana soptippen
Nutellatårta värdig vetekattenmåndag 8 februari 2010
Macau!
I helgen tog vi bussen ner till Macau. Kinas Las Vegas. Det är det enda stället i Kina som man får spela för pengar. Inte för att Kina har blivit mer liberalt, utan för att Macau har varit en provins som tillhört Portugal under många många år. Tror det blev självständiga 98 eller nåt sånt. Man måste alltså ta sig genom tullen för att komma till Macau, vilket medför att resan tar sjukt mycket längre än behövligt. Hursomhelst så är det dit man åker om man vill spela bort en massa pengar på en kvart. (Frida vet hur man gör om någon vill lära sig) Vi åkte dit med vetskapen om att Macau är ett ställe dit man åker för att just förlora pengar. Det är casinon överallt, men inte riktigt på samma sätt som i Las Vegas, vad vi har förstått. Här är allt liksom lite mer utspritt över alla tre öar. Allt är dyrt. Hotellen, casinon (daa), maten och taxibilarna, eller ja, taxi-taxan startar på tretton kronor och fortsätter uppåt i en rasande fart, men det är ju fortfarande billigare än hemma såklart.
Vi bodde på ett av världens kanske sämsta hotell. Vi hatade det. Så fort vi kom dit ville vi bara därifrån. Hade ett ganska bra läge, precis ovenför Macau Grand Prix vägsträckningen, men det var värdelöst. Vi bad om ett rökfritt rum när vi kom dit, men såklart luktade det rök. Dessutom när vi kom tillbaka på natten och skulle gå och lägga oss så låg det en FIMP i våran toalett! As äckligt! Självklart gick vi ner för att prata med någon i receptionen, men svaret vi fick var "haha, no, nobody in your room" som om vi var helt dumma i huvudet som trodde att någon hade varit på rummet när vi var borta. Nu tror ni säkert att fimpen måste ha varit där när vi kom, men icke! Båda två gick på toa innan vi åkte ner på stan. Plus att det låg rester från en cigarett i form av aska på toalettstolen! Plus att när en som jobbade där kom upp för att hjälpa till så spolade han helt sonika ner fimpen. Problemet löst, tyckte han.
Allt luktade rök när vi kom hem.
Innan rabalderna på hotellet på kvällen så gick vi en sväng på stan och shoppade lite. Frida köpte en massa lösögonfransar och Henrik skor. Båda två var mycket nöjda. Överallt i Macau säljs det torkat kött, typ. Det är någon variant av blodigt, klibbigt kött som luktar som det låter. Alla gränder och gator är fulla med kött och luktar därefter. Det här är säkert något vanligt fenomen i Kina, men vi har inte stött på det någon annanstans. Vi valde att inte testa denna delikatess.
Efter shoppingturen bar det av till världens största casino. The Venitian. Helt sjukt. Det är nog ett bra ord att beskriva The Venitian på. Helt sjukt. Allt var bara så stort, så mycket och så överflödigt. Det var guld hit och guld dit, den ena fontänen efter den andra. Butiker av de allra finaste slag, och ett ENORMT stort casino. Vi blev som trollbundna av allt detta stora och maffiga. Vi hade tagit i hand på innan att inte spela bort mer än en viss summa pengar, för det är verkligen det man gör, spelar bort sina pengar. Men det visste vi ju redan innan, så det var nog mest för upplevelsen som vi satte oss vid de gigantiska maskinerna för att spela. Det fanns människor där som spelade för så sjuuukt mycket pengar. Då snackar vi tusen och åter tusentals kronor. De satt liksom vid dessa maskiner i timtal. Det var fascinerande och otäckt på samma gång. Man vet ju inte om det är första gången eller om de sitter där dag ut och dag in.
Efter lite spel vankades det mat. Det fanns ett foodcourt som hade allt möjligt att bjuda på, men vi ville ha något lite mer fancy det är ju inte varje dag man är på The Venitian. Till slut hittade vi ett steakhouse, Morton's, som verkade överkomligt och gott. Till vår förvåning var det något helt annat när vi kom in. Det var mer än fancy-pancy. Det var som att komma in till självaste hjärtat av The Venitian. Och som de Svenskar vi är vågade vi inte vända om, utan satte oss snällt ner på våra guldiga stolar och log glatt. Vi slog upp menyn och insåg att vårt misstag var ännu större än vad vi först hade trott. Här fanns ingen varmrätt under 400 HKD. Ville man ha lite stekt lök till, ja då fick man glatt punga upp med 120 HKD. Det här var vad vi åt;
Christopher Chicken
Tuna Steak
Aspargus
Sauteed Onions
French Fries
Och till detta dracks det en flaska Kalifornskt rödvin. Vad notan slutade på försöker vi förtränga så gott det går men nog var det gott alltid. Och flott. Väldigt flott.
Kvällen avslutades med varsin Mojito på Bellini Lounge där ett helt makalöst grymt liveband underhöll.
Allt som allt var lördagen på The Venitian helt fantastisk, men dessvärre regnade hela söndagen bort till vår stora besvikelse. Vi tog med oss cirka två liter Macauvatten hem till Kina.
På söndag, när det vankas alla hjärtans dag hemma, så firas det Kinesiska nyåret här. Vår plan var att åka till Thailand, men efter mycket om och men(för smärtsamt att gå in djupare på)stannar vi hemma i vårt kära DG. Vädret här är dock inte så Thailändskt, tio grader och regn väntar oss nästa vecka. Hoppas Yr.no har fel, igen.
Adios amigos!
Vi bodde på ett av världens kanske sämsta hotell. Vi hatade det. Så fort vi kom dit ville vi bara därifrån. Hade ett ganska bra läge, precis ovenför Macau Grand Prix vägsträckningen, men det var värdelöst. Vi bad om ett rökfritt rum när vi kom dit, men såklart luktade det rök. Dessutom när vi kom tillbaka på natten och skulle gå och lägga oss så låg det en FIMP i våran toalett! As äckligt! Självklart gick vi ner för att prata med någon i receptionen, men svaret vi fick var "haha, no, nobody in your room" som om vi var helt dumma i huvudet som trodde att någon hade varit på rummet när vi var borta. Nu tror ni säkert att fimpen måste ha varit där när vi kom, men icke! Båda två gick på toa innan vi åkte ner på stan. Plus att det låg rester från en cigarett i form av aska på toalettstolen! Plus att när en som jobbade där kom upp för att hjälpa till så spolade han helt sonika ner fimpen. Problemet löst, tyckte han.
Allt luktade rök när vi kom hem.
Innan rabalderna på hotellet på kvällen så gick vi en sväng på stan och shoppade lite. Frida köpte en massa lösögonfransar och Henrik skor. Båda två var mycket nöjda. Överallt i Macau säljs det torkat kött, typ. Det är någon variant av blodigt, klibbigt kött som luktar som det låter. Alla gränder och gator är fulla med kött och luktar därefter. Det här är säkert något vanligt fenomen i Kina, men vi har inte stött på det någon annanstans. Vi valde att inte testa denna delikatess.
Efter shoppingturen bar det av till världens största casino. The Venitian. Helt sjukt. Det är nog ett bra ord att beskriva The Venitian på. Helt sjukt. Allt var bara så stort, så mycket och så överflödigt. Det var guld hit och guld dit, den ena fontänen efter den andra. Butiker av de allra finaste slag, och ett ENORMT stort casino. Vi blev som trollbundna av allt detta stora och maffiga. Vi hade tagit i hand på innan att inte spela bort mer än en viss summa pengar, för det är verkligen det man gör, spelar bort sina pengar. Men det visste vi ju redan innan, så det var nog mest för upplevelsen som vi satte oss vid de gigantiska maskinerna för att spela. Det fanns människor där som spelade för så sjuuukt mycket pengar. Då snackar vi tusen och åter tusentals kronor. De satt liksom vid dessa maskiner i timtal. Det var fascinerande och otäckt på samma gång. Man vet ju inte om det är första gången eller om de sitter där dag ut och dag in.
Efter lite spel vankades det mat. Det fanns ett foodcourt som hade allt möjligt att bjuda på, men vi ville ha något lite mer fancy det är ju inte varje dag man är på The Venitian. Till slut hittade vi ett steakhouse, Morton's, som verkade överkomligt och gott. Till vår förvåning var det något helt annat när vi kom in. Det var mer än fancy-pancy. Det var som att komma in till självaste hjärtat av The Venitian. Och som de Svenskar vi är vågade vi inte vända om, utan satte oss snällt ner på våra guldiga stolar och log glatt. Vi slog upp menyn och insåg att vårt misstag var ännu större än vad vi först hade trott. Här fanns ingen varmrätt under 400 HKD. Ville man ha lite stekt lök till, ja då fick man glatt punga upp med 120 HKD. Det här var vad vi åt;
Christopher Chicken
Tuna Steak
Aspargus
Sauteed Onions
French Fries
Och till detta dracks det en flaska Kalifornskt rödvin. Vad notan slutade på försöker vi förtränga så gott det går men nog var det gott alltid. Och flott. Väldigt flott.
Kvällen avslutades med varsin Mojito på Bellini Lounge där ett helt makalöst grymt liveband underhöll.
Allt som allt var lördagen på The Venitian helt fantastisk, men dessvärre regnade hela söndagen bort till vår stora besvikelse. Vi tog med oss cirka två liter Macauvatten hem till Kina.
På söndag, när det vankas alla hjärtans dag hemma, så firas det Kinesiska nyåret här. Vår plan var att åka till Thailand, men efter mycket om och men(för smärtsamt att gå in djupare på)stannar vi hemma i vårt kära DG. Vädret här är dock inte så Thailändskt, tio grader och regn väntar oss nästa vecka. Hoppas Yr.no har fel, igen.
Adios amigos!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)